Brunte, jag och Kay.

Känner mig som en halt häst. Linkar mig fram bäst jag kan med min handikappade häl. Vad har hänt? Muttrande linkade jag hem från Ica idag. Jag i innerfilen och pensionärer med rullator rusade om i ytterfilen. Jag funderade över vad jag har gjort för att förtjäna det här. Då dyker Han med stort H upp framför mig, uppenbarar sig som ett spöke i dimman. Kay is back!! Han behövde inte säga något, bara visa sig. Jag hade glömt, men nu minns jag. Det var följande han ville påminna mig om..

Ibland har vi svårt att acceptera verkligheten som den är. Vi tycker att verkligheten borde vara annorlunda. Vi blir upprörda! (Konstigt då, när man inte kan gå! Klart det borde vara annorlunda!) Vi försöker vrida hela den stora jättelika verkligheten dit vi tycker att den borde vara. Det blir ett tröttsamt liv.

Känner du igen detta?
Tåget är försenat, jag bryter ihop! Flyget är inställt, jag blir galen! Någon har tagit sista kaffet och inte köpt nytt, jag blir tokig!

Tänk istället såhär: Tåget är försenat, jag VÄLJER att göra mig själv förbannad. Flyget är inställt, jag VÄLJER att göra mig själv galen osv..
Det valet är ditt. Universum är som det är. Omständigheterna just nu är som de är. Hur jag väljer att reagera på omständigheterna - det valet är mitt. Väljer jag att vara offer eller väljer jag att se möjligheterna.

Nästa gång du blir förbannad på verkligheten, pröva denna tanke: Jag kan välja att se på verkligheten på ett annat sätt just nu.

Det kommer garanterat mer kloka ord från Kay framöver.